Vi bestämde att vi skulle åka in till dig idag efter att Mika slutat jobbet, vi trodde att vi skulle hinna att det skulle finnas tid, att du skulle klara dig till idag, vi hade fel :´(

 

Igår kväll ca 22 somnade du in...

 

Du har kämpat så mycket under dessa år som du varit sjuk, du tog dig tillbaka mot alla odds, inte helt hundra men du kunde gå, prata och hade kvar din underbara humor! Och klarade dig till största del själv..

 

Jag kan inte förstå att du inte finns hos oss mer, att du är borta, aldrig mer höra dig skratta, se hur glad du blev varje gång vi kom och hälsade på (som aldrig var tillräckligt ofta) du sken upp som en sol!!

 

Det är en tung dag idag, jag hoppades så stark att du skulle ta dig tillbaka igen men din kropp klarade inte mer...

 

Du är älskad och saknad men det vet du redan.. Jag hoppas att det finns ett liv efter detta och att du har det bättre nu, att du är frisk och att när tiden kommer vi får träffas igen..

 

Men tills dess så sitter jag här med en hel hop med minnen, många glada och roliga minnen, några få tråkiga.. Tänker tillbaka på allt och ler medans tårarna rinner, du var och förblir en underbar människa med ett jäkla temperament och hade verkligen glimten i ögat...

 

Vi ses senare och fram tills dess ha det bäst och vaka över oss som saknar dig!!

 

Besultsångest, vet inte hur jag ska göra, jag har helt enkelt två val... Det ena valet är att skynda mig in till dig och ta farväl, det andra är att inte göra det men risken är överhängade stor att jag kommer att ångra mig om. Jag inte åker in, men vill inte se dig bara ligga där, att inte få något svar när jag pratar med dig, tiden är knapp den är inte min vän just nu, finns egentligen ingen tid att fundera på... Jag vill inte sitta i den här situationen, jag vill inte vara med om det här men nu är jag det och jag måste ta ett beslut eller rättare sagt vi måste!! 

 

jag hoppas innerligt att läkarna har fel, att du ska vakna upp och att det här bara är en hemsk dröm, du har så mkt kvar att leva för, det här är inte rättvist på nått vis...

 

hur ska jag kunna se dig dig bara ligga där, finns det någon mening med att åka in, kommer du att veta att vi är där, kommer du höra oss men helt enkelt inte kan svara...

 

Mina tankar snurrar så jag håller på att bli knäpp, det gör ont i hela mig..

 

du har funnits med och förgyllt våra liv i många år, i mikas fler år än i mitt och jag kan inte fatta att det är på väg att ta slut, vill inte fatta, jag vägrar fatta...

 

jag har så sjuk dåligt samvete för att vi inte hunnit in till dig och hälsat på mer än vad vi gjort sista tiden Men man tror ju att man har all tid i världen, hur dum får man bli som resonerar så, tiden ÄR knapp, livet ÄR skört...

 

snälla vakna och motbevisa alla igen, dig klarar det, kom tillbaka till oss!!!!